Det känns inte att jag har någon att kunna berätta allt vad jag känner. Men kanske väljer jag den bästa personen, dig?

Hur kommer det sig att jag är så jävla ensam bland alla mina vänner som jag har på Facebook, skolan, jobbet, bland min familj och min kille? Bland alla som tror att jag är så lycklig? Hur kommer det sig att jag inte har något ställe att kalla det hem? Trots att jag kan komma till min lägenhet varje dag... Det har gått för långt för mig och jag varit för ensam för länge.

Jag kan inte anklaga någon. Jag har själv skapat en bild av mig som alla tror på. En bild av en superglad tjej som alltid klarar sig bra, som är stark och aktiv och driven och... och för helvete är bara en tjej som kommer hem och kastar glas för hon inte orkar mer.

Jag har varit med min kille i 1,5 år. Det är ett destruktivt förhållande som gör att jag mår värre med varje dag och som bevisar mig att jag är för svag att göra slut. Alla mina förhållanden har följt samma mönster. Jag var alltid lycklig i börjar och det slutar alltid på samma sätt. Ibland när det inte är bra så tänker jag att hemligheten för att lyckas i ett förhållande är inte att hitta rätt person, det är att lära sig älska den person du har hittat. Men så är det kanske inte. Jag märkte redan efter några veckor att det inte är helt bra med min kille. Att han beter sig konstigt mot mig. Men jag kände mig så förälskad och kände att jag kan fixa allt och få honon att må bra. Jag kände att jag kan allt för jag har ju alltid lyckats. Jag föll bara och det gick så fort. Och idag så känner jag att jag knappt kan gå upp och börja en ny dag... Men jag är för envis att ge upp och tycker att det är så fe efter allt som har hänt. Efter alla bråk, ord som man inte borde få höra och de som man inte hade rätt att säga. Tror ni att man kan lita på en person som har svikit en miljard gånger, som har sårat och anklagat tills jag grät, skrek, rymde hemmifrån och sov i bilen? Han söker ju bara bekräftelse och har så låg självkänsla...